Sitter nu i källaren hos mamma och pappa.
Känner verkligen nu såhär när det är dags att sova hur extremt mycket min sambo betyder oerhört för mig. Svårt att säga ibland när man liksom ser varandras ansikten och kanske rent ut sagt ser det mest negativa hos varandra när man är uppi varandra... Fast så mycket är ändå inte jag och min sambo uppi varandra men kanske tillräckligt för att man ska ryka ihop när man är extra hormonell såhär i väntans tider.
Men hela mitt hjärta känns att brista i bitar nu, gravid eller inte men han är min klippa i stormen, och jag förstår inte riktigt vad jag tänkte mig när jag sa att ja hellre gör slut med honom än att göra abort. Men efter lite i bagaget så kanske det blir tyngre och han kändes kanske inte hjälpande i min situation just då? Men, men, nu kan ni ju gissa vem som skryter för hela världen att den ska blir förälder. Iofs när jag inte är med honom så kanske det inte är så enkelt att lista ut. På mig syns det ju nu när man är hel "planet" som de säger i Juno.  Börjar känna mig äckligt stor nu och det börjar värka mer och mer i svanskotan för var dag som går. Tack och lov har jag ett bälte som gör det stadigare i den bakre delen av kroppen. Dock blir det som bulor och man känner sig väldigt osexig i dessa kurvor som blir vägbulor. En till grej är att när jag nu är gravid så är det nästan alltid någon som gillar att sitta och trycka på mammas urinblåsa, så ständigt kissnödig är jag och bältet trycker rakt på urinblåsan extra mycket. Och jag måste ta på mig och ta av mig bältet helt varje gång jag varit på toa. Det hade kanske känts mer okej om jag hade kissat en gång varannan timme. Men när man kissar sådär 4 gånger i timmen kan det börja störas då det tar dubbelt så lång tid då man vill få bältet på plats osv osv.

I övrigt så sparkar den lille knossen i magen dygnet runt. Mysigt som attans är det, dock kan det bli jobbigt då det är hyffsat obehagligt. Speciellt när man börjar fundera att det är en människa innanför min hud. Det är en människa som jag, du och dina närmaste. Visst har jag alltid vetat det, men när man verkligen se hur den försöker sparka sig ut genom magen så vill man nästan hjälpa den ut, den ser ut att lida. Vem vet, den kanske har klaustrofobi? I så fall brås den på sin fader.
Näe, nu ska jag och hunden sova i ensamheten...

Jag älskar dig min sambo och vårt blivande barn som betyder mest för oss!